Bokrecension, Den Utvalde
Jonas bor i ett samhälle där allt från en början verkar andas lycka. Alla har jobb, alla umgås med sina familjer, pratar med varandra på kvällarna. Alla har mat, alla cyklar överallt dit de ska, barnen verkar leka med sina kompisar efter skolan, alla verkar tillfreds.
Men ju längre man läser, ju mer förstår man om samhället Jonas bor i. Och ja, folk verkar tillfreds. För de har egentligen inga känslor längre. Och ja, det är trevligt med cyklandet och säkert ingen miljöförstöring och allt det där. Men...det finns inget väder alls. Ingen sol och inget regn. Bara...ingenting. Det är så mycket man förstår hur det egentligen är ju längre in i boken man kommer, men jag vill inte avslöja fler saker för detta är just det som gör boken så bra: att de verkliga förhållanden avslöjas bit efter bit.
För detta är en av de bättre dystopier jag har läst. Handlingen koncentrerar sig på just samhället och dess ohygglighet. Här finns ingen kärlekshistoria. (och absolut inget triangeldrama) Här finns inga hjältar. Det är bara läskigt. Och oerhört bra. Och Jonas och Givaren stannar kvar i minnet länge, länge efter att man har läst den.
På engelska heter boken The Giver, och jag tycker egentligen att det är en bättre titel. Allting i boken vänder efter Jonas tolvårsceremoni. När barnen fyller tolv får de nämligen sin livsuppgift - om de ska bli läkare, vårdare på ålderdomshemmet, barnskötare, lärare eller vad det nu är. Alla barnen som ska fylla tolv ropas en efter en upp vid en stor ceremoni där alla samhällets invånare är med. Men när det är Jonas tur att ropas upp så hoppar man över hans namn. Det är något oerhört, och Jonas sitter med brinnande kinder och undrar vad det är som är fel. Men det är inget fel, bara stort och ovanligt. Han är den Utvalde, han som ska bli samhällets nya Minnesbevarare. För att kunna bli det måste han bli utbildad av den förre minnesbevararen, han som blir Givaren. Och sedan förändras allt. Jonas världsbild raseras och läsaren av boken drar efter andan gång på gång.
Men ju längre man läser, ju mer förstår man om samhället Jonas bor i. Och ja, folk verkar tillfreds. För de har egentligen inga känslor längre. Och ja, det är trevligt med cyklandet och säkert ingen miljöförstöring och allt det där. Men...det finns inget väder alls. Ingen sol och inget regn. Bara...ingenting. Det är så mycket man förstår hur det egentligen är ju längre in i boken man kommer, men jag vill inte avslöja fler saker för detta är just det som gör boken så bra: att de verkliga förhållanden avslöjas bit efter bit.
För detta är en av de bättre dystopier jag har läst. Handlingen koncentrerar sig på just samhället och dess ohygglighet. Här finns ingen kärlekshistoria. (och absolut inget triangeldrama) Här finns inga hjältar. Det är bara läskigt. Och oerhört bra. Och Jonas och Givaren stannar kvar i minnet länge, länge efter att man har läst den.
På engelska heter boken The Giver, och jag tycker egentligen att det är en bättre titel. Allting i boken vänder efter Jonas tolvårsceremoni. När barnen fyller tolv får de nämligen sin livsuppgift - om de ska bli läkare, vårdare på ålderdomshemmet, barnskötare, lärare eller vad det nu är. Alla barnen som ska fylla tolv ropas en efter en upp vid en stor ceremoni där alla samhällets invånare är med. Men när det är Jonas tur att ropas upp så hoppar man över hans namn. Det är något oerhört, och Jonas sitter med brinnande kinder och undrar vad det är som är fel. Men det är inget fel, bara stort och ovanligt. Han är den Utvalde, han som ska bli samhällets nya Minnesbevarare. För att kunna bli det måste han bli utbildad av den förre minnesbevararen, han som blir Givaren. Och sedan förändras allt. Jonas världsbild raseras och läsaren av boken drar efter andan gång på gång.
